.. innan det är dags att krama kudden & göra John lite sällskap. :)

Idag har det varit en fantastiskt bra dag.. Inte för att det hänt nåt revolutionerande, utan mer för att jag verkligen hittar tillbaka till de små, små detaljerna som gör det hela så mycket mer värt.

Ibland kan jag verkligen slås av funderingen: undra hur många det faktiskt är, som får uppleva den där sprudlande lyckan, när man bara bli tokattackerad av genuin glädje inombords, utan att vara beredd, så där så det bubblar inom en?! Som en förälskelse, men förälskelse till nuet, vännerna, familjen & det du ser runt omkring dig just nu! När till och med en utsikt över vattnet kan få dig att bara stanna upp.. Jisses, jag får ju ståpäls bara av tanken hur det känns en sån gång!!   

Tyvärr tror jag det är få förunnat. Jag tror även att man kanske måste ha upplevt sin beskärda del av sorg och olycka, dåliga erfarenheter och varit nere på botten och vänt, för att uppskatta vardagens små ljusglimtar.

Trodde inte att jag skulle kunna uppleva glädje eller lycka någonsin igen. För mig var det ett faktum, det fanns ingen livsglädje för mig att uppleva.

Men så är jag av naturen, rackarns envis har jag insett,, Jag kan inte ge upp, hur mycket jag än faller. Och med hjälp; tack & lov, & en tjurighet jag inte fattar vart den kommer ifrån, mina underbara döttrar, och måste även säga med hjälp av min f.d man, tog jag tre steg fram, två steg bak.. tre steg fram, och två steg bak.. ända tills jag helt plötsligt hade kämpat mig hela vägen upp igen. Fy fan vilken resa..

Jag brukar jämföra det med sandslott och tegelhus. Jag körde alltid på i 380 knyck jämt! Sa ja till allt och gjorde allt jag kunde för att vara alla till lags, och var så som jag trodde, att alla andra ville att jag skulle vara.. tills jag inte hade en aning om vem jag själv var. När min x make, bokstavligen tog över en del av alla mina "måsten", och lät mig varva ner.. rasade jag ihop, fullständigt.

- Här hade jag jobbat häcken av mig i alla år, alltid haft fullt upp med arbeten och uppdrag.. allt som gör att man aldrig hinner känna efter, inte hinner tillåta känslor som man inte vet vad de betyder. Jag bokstavligen sopade allt skit under mattan och bara körde på! Ända tills han kom och tog över.. Då rasade mitt sandslott.

Min resa var helt enkelt, att börja från grunden, fram med all jäkla skit man helst ville radera. Idag, är jag lyckligast att jag tog tag i det.. att jag slutade med strutsseendet och la upp allt på bordet. Först då kunde jag börja klättra uppåt igen.

Som du kanske anar, har jag svårt att bara du vet... köra en snabb resumé av mitt liv.. det går bara inte. Så vill du veta nåt, så fråga på!! Jag svarar på det jag kan! Om inte annat lär det komma längs med vägen, desto mer man skriver!

Nu, kudden och John är här! Tack för din tid!

Pöss.. åh på återseende!

Yours sincerly- Åsa..